Lina Makboul. Foto: Monidal förlag

23 mars 2023

Catia Hultquist anser i en krönika i DN att motivet att skriva boken ”Revolutionens första offer” är obegripligt och att ”…just som vi höll på att glömma dumheterna dras de fram i ljuset igen. Och visar sig vara värre än vi mindes dem.”

Jag förstår om journalister vill glömma den här perioden, men för alla som är intresserade av de förödande resultat som masspsykologiska fenomen kan ge upphov till, är detta hyperaktuell läsning. 

En gång i tiden arbetade jag i en organisation som då och då fick påhälsning av Uppdrag granskning. De ville kontrollera tips från uppgiftslämnare, och särskilt tydligt minns jag några raffinerade lögner som kokats ihop för att skada organisationen. Lärdomen blev hur lätt lögner kan skapa kaos, och det var med bestörtning jag såg personer som inte blivit dömda för brott bli uthängda med namn när metoo-rörelsen briserade 2017. 

SVT-journalisten Lina Makbouls nya bok ”Revolutionens första offer” skildrar just denna tid via hennes reportage om metoo i ”Uppdrag granskning”. Var det befogat av media att publicera namnet på den person som mediaprofilen Cissi Wallin pekade ut som ”Den mäktige medieman som drogade och våldtog mig 2006”? Även anklagelserna mot Kulturhuset Stadsteaterns dåvarande chef Benny Fredriksson berörs i boken. 

Catia Hultquist anser i en krönika i DN (16/3 2023) att motivet att skriva boken ”Revolutionens första offer” är obegripligt och att ”…just som vi höll på att glömma dumheterna dras de fram i ljuset igen. Och visar sig vara värre än vi mindes dem.”

Jag förstår om journalister vill glömma den här perioden, men för alla som är intresserade av de förödande resultat som masspsykologiska fenomen kan ge upphov till, är detta hyperaktuell läsning. Vi får aldrig glömma att i en okänd framtid med andra ideologiska vindar, kan vi själva vara dem som riskerar att bli oskyldigt uthängda och anklagade för det värsta man kan tänka sig. Därför är Revolutionens första offer” en livsviktig bok.

Till skillnad från många journalister under metoo, var Makboul beredd att gå till botten med vad som var sant i Cissi Wallins och andra kvinnors anklagelser mot samma man. När hon började granska, framträdde luckor och faktafel. Som ett exempel får Makboul tag i den kvinna som gått ut med mannens namn och beskyllt honom för att på Facebook år 2007 skrivit att han velat ligga med henne då hon var 14 år och sökt en praoplats. När Makboul intervjuade henne, skrattade hon sig igenom nästan hela samtalet, ”det här var ju liksom inget trauma”. Hon gjorde sitt inlägg för att stötta Wallin. 

Tidningen där mannen arbetade tillsatte dock en internutredning efter anklagelsen ”misstänkt pedofil” och han förlorade sin plats på ledarsidan. Det visar sig senare att konversationen på Facebook sett ut så här: Hon: ”X”, jag avgudar dig!” Han: ”Så pass mycket att du vill ligga med mig?” Efter denna mening frågade kvinnan om praoplats, något hon inte fick svar på. Hon skrev aldrig att hon var fjorton år. 

Samtidigt spred Wallin lögner på sociala medier, till exempel att Makboul skulle vara vän med den anklagade mannen – fastän hon aldrig träffat honom – och programmet var på väg att ställas in, men sändes slutligen. Lögnerna och hatet på sociala medier mot Makboul gjorde nu att hon successivt bröts ner psykiskt, hon blev sjukskriven och arbetade i smyg för att slutligen bryta ihop.

Om jag själv en vacker dag blir oskyldigt anklagad, vilken typ av journalist vill jag då ska granska mitt fall? En som drivs av ideologiska föreställningar eller en som drivs av sanningen?

I sin krönika vill Catia Hultquist få det drev och svårigheter som drabbade Makboul att handla om brister hos den manliga redaktionen, men att Makboul inte vill se det själv. Hultquist skriver: ”Inte en enda gång verkar hon tänkt tanken att orsaken till den katastrofala händelseutvecklingen hela tiden fanns på betydligt närmare håll. Tips: Gräv där du står.”

Jag håller inte med Hultqvist i hennes analys. Det finns inget som säger att en annan redaktion, till exempel styrd av kvinnor, skulle ha klarat den här kaotiska situationen bättre och med sanningen i behåll. Boken ger många exempel på att kvinnor inte alltid är några änglalika varelser, utan människor med kraft att ställa till det. Att säga något annat vore förminskande. Värt att notera är att det företrädelsevis är kvinnor som utsätter Makboul för ett besinningslöst hat när hon inte spelar med i det ”rätta” metoo-narrativet. 

Det går inte att ta miste på att Makboul är en människa vars främsta drivkraft är begäret efter sanningen. Hon är inte en aktivist som drivs av ideologier, inte ens av feminismen, utan tar sitt journalistiska ansvar på allvar. Hon vågar arbeta i ensamhet och följer inte blint flocken.

Den viktigaste frågan som Lina Makbouls bok väcker, och som särskilt hennes kritiker under metoo borde ställa sig, är följande: Om jag själv en vacker dag blir oskyldigt anklagad, vilken typ av journalist vill jag då ska granska mitt fall? En som drivs av ideologiska föreställningar eller en som drivs av sanningen?

Louise Bergman

Göteborg 25 mars 2023